Det kommunala självstyret

Det kommunala självstyret regleras i kommunallagen.

Sverige styrs och administreras på tre olika nivåer: centralt, regionalt och kommunalt.

  • Centralt: Av riksdag, regering och de statliga verken
  • Regionalt: Av länsstyrelser, som leds av respektive landshövding, och landstingen/regionförbund. Region Skåne är skåningarnas övergripande politiska organisation och utökade landsting med ansvar för bland annat hälso- och sjukvård, kollektivtrafik, kultur och näringsliv.
  • Kommunalt: Med kommunfullmäktige som högsta beslutande organ. Kommunfullmäktige utser i sin tur kommunstyrelsen och övriga kommunala nämnder.

Självbestämmanderätt

Varje kommun i Sverige har till stor del självbestämmanderätt. Denna självbestämmanderätt kallas kommunalt självstyre. Kommunen ska själv bestämma över sina angelägenheter.

Kommunerna har enligt grundlagen rätt att ta ut skatt av invånarna för att finansiera sin verksamhet. Utöver kommunalskatt kan kommunerna ta ut avgifter för kommunala tjänster som exempelvis barnomsorg eller renhållning och få statsbidrag.

Kommunallagen

Självstyret innebär inte en total frihet, utan kommunernas verksamhet regleras till stor del av kommunallagen och ett antal speciallagar. Kommunallagen är en ramlag som utgör grunden för den kommunala verksamheten.

I kommunallagen regleras bland annat vad kommunerna får lov att göra, villkoren för arbetet i fullmäktige och nämnderna och den ekonomiska förvaltningen i kommunerna.

Enligt kommunallagen får kommunerna själva ta hand om angelägenheter av allmänt intresse. Det gäller sådant som har anknytning till kommunens område eller deras medlemmar. En kommun kan normalt inte åta sig uppgifter som staten eller annan kommun ansvarar för. Kommunerna får inte gynna enskilda eller enskilda företag, men gärna samarbeta med näringslivet.

Historik

Sveriges kommuner har en lång historia med ursprung i städerna och den medeltida socknen. Socknarna började bildas redan på 1000-talet och var uppbyggda kring kyrkorna.

Efter reformationen fick socknarna ansvara för den allmänna skolgången, att lära barn och vuxna att läsa Bibeln. Så småningom tillkom även uppgiften att ha omsorg om de allra fattigaste.

Successivt ökade städernas självstyre, socknen förvandlades mer och mer till en allmän borgerlig sammanslutning genom separation av kyrkliga och statliga angelägenheter.

Kommunalförordning 1862

I 1862 års kommunalförordningar beslutades att kommunerna i Sverige var juridiska personer som utgjorde en del av staten och det kommunala självstyret säkerställdes. En kommunorganisation skapades som byggde på landskommuner och städer.

Kyrkliga frågor fördes över till församlingarna. Dessutom infördes landsting med ansvar för mer krävande kommunala uppgifter som hälso- och sjukvård.

2 500 kommuner

Vid denna tidpunkt levde de flesta svenskar på landet spridda över stora områden. Detta medförde att antalet kommuner blev stort, ca 2 500. Under industrialismen lämnade många landsbygden för att flytta in till städerna. För att få in tillräckligt med skatt för att klara sina åtagande behövdes fler invånare per kommun.

Kommundelningsreformer

Mellan 1952 och 1974 reducerades antalet kommuner i Sverige drastiskt genom två stora kommunindelningsreformer. På ett par decennier minskades antalet kommuner från cirka 2500 till 278. I dag finns det 290 kommuner i Sverige.

Sidansvarig: Marie Carlberg

Senast uppdaterad: 2010-12-29